Cigaretten, del 2

Tidigare i år blev jag tipsad om att Lydia Sandgren skrivit en text om rökningen i Tidningen Vi. Som helhet var den en besvikelse, men att ”[f]örfattaren Willy Kyrklund lär ha börjat röka vid fyrtio års ålder, bara för att ha ett behov som var möjligt att tillfredsställa”, stannade kvar hos mig. Det är precis så det är för mig. Kanske kan man härleda något ur det, att det är som Banville skrev, vi som fortfarande röker är de som saknar en egen familj, eller som gör det någon gång ibland när alkoholen manar fram det. Trots rökningens tidigare funktion som socialt smörjmedel, har det alltid funnits något ensamt i den. I Knausgårds Min Kamp-böcker förekommer rökningen som ett hjälpmedel i ungdomens möten, som en dirigentpinne som låter en dra sig undan och kanske sätta en ny takt. Cigaretten kan skänka ett avstånd till sammanhanget man befinner sig i; ”ska du ta lite friskt luft haha”, det är just det man gör. Luften man andas, den så naturliga luften, är många gånger inte särskilt frisk. Det är något i den som inte ger en det man vill ha, den ger en inte allting. Det där man är ute efter, när man pratar med någon eller går ut för att ta andetagen som förkortar livet, är en absolut samhörighet som är omöjlig att nå fram till. Den brist som uppstår när man försöker närma sig den Andra och berätta allt för hen, utan att någonsin nå ända fram. Det är Lacan, det är Anne Carsons beskrivning av Eros och frukten som armen sträcker sig mot. I deras bild är det förknippat med känslornas rus. Cigaretten, och andra droger med den, närmar sig bilden på flera plan, där scenen iakttas från ett annat perspektiv, där tidens olika delar, då, nu, imorgon, kristalliseras i en stund som åtminstone är vid liv så länge ruset eller cigaretten varar. Skrivandet är samma typ av andhämtning och vilja att fulländas. Ett samtal eller en text fortsätter bortom det uttalade, som aldrig räcker till. Det efterlämnar en tystnad som bara kan ta slut när den talande dör. Allting vi gör är oavslutat, det är mänsklighetens förbannelse. Och det är här jag finner cigaretten. Tryggheten i en repetition som avspeglar livet, där varje cigarett är ungefär som den föregående, och brinner ut innan jag nått fram till den punkt jag letade efter. Men jag vet vad som sker under dessa fem minuter, för jag har upplevt dem tusentals gånger.

I samband med pandemin vände sig filosofen Giorgio Agamben mot de åtgärder som vidtogs av världens stater. Han skriver i Michel Foucaults arv, hans böcker och föreläsningar om biopolitiken, hur statens makt har utvidgats till att omfatta människors hälsa genom ett upprättande av noggrann befolkningsstatistik, som lett till dagens hälsodiktat. Våra levnadsvanor diarieförs och nagelfars för att effektivisera den samhälleliga ekonomiska produktionen. Agamben menar att det mänskliga går förlorat i de digitala rullorna, det han kallar för det nakna livet. Människans sociala liv, hens verkliga upplevelser i världen, beaktas inte under detta system. Cigarettens fall är ett tydligt bevis på denna tes. Till och med den vänsterrörelse som Agamben tillhör tog avstånd från hans utspel, och han drog förvisso sin filosofi till dess gränser, men är det filosofins själva syfte? I en särskilt stark text, The Face and the Death, gick han till strid mot masken som dolde människans ansikte och gjorde det omöjligt att avläsa den Andra. Människan skiljer sig från andra arter i ansiktets och händernas gester. Våra händer tillverkade verktygen som möjliggjorde vår sedermera bosättning. Rökningen är på samma sätt förbunden med dessa ytterst mänskliga gester. Idag håller rökaren vanligtvis cigaretten mellan långfinger och pekfinger, om hen inte heter Houellebecq (som har ett utsökt sätt att hålla den mellan lång- och ringfinger) och för den regelbundet till ansiktet och munnen för att dra in röken. I Smoking in British popular culture 1800-2000, återger författaren Matthew Hilton (föreläsare i social historia vid Birminghams universitet) en undersökning av Mass-Observation från första halvan av 1900-talet. Den handlar om allt från rökarnas vanor, vilka märken de köper och varför, till hur de hanterar cigaretten. Exempelvis fann de att arbetarklassens rökare oftare höll cigaretten mellan tumme och pekfinger, medan mellanklassens rökare föredrog lång- och pekfinger. Därtill upptäckte man en aggressiv form av maskulinitet i hur fimpandet beskrevs av arbetarklassen, som ”pitching and throwing the stub […] some speak of ’grinding’, ’crushing’, even ’killing’ a stub”. På samma sätt som ansiktet, där ett maskerat ansikte betyder avstånd, signalerar cigarettens hantering något till alla som ser rökaren. Varje cigarett som röks bjuder in andra rökare att tända en egen, eller be någon om en. Ett paket på bordet är en inbjuden till andra och en påminnelse om att fler finns till hands. När man närmar sig en annan människa tar man åt sig av hens språk, om det så är genom samtal eller ögonkast på avstånd. Den rökande öppnar sig för andra, vi knyter genast an till varandra genom våra rörelser.

”The face is […] the being of men together” skriver Agamben. Människan kommunicerar öppenhet och igenkänning genom ansiktet, menar han, det är där som politiken utspelar sig. ”Man […] wants to recognize himself and be recognized, he wants to take over his own image, he seeks his own truth in it.”, vilket är exakt vad den tonårige Knausgård gör i Min Kamp när han under ett samtal med en tjej tänder en cigarett för att samla sig inför sin nästa replik. Att ge upp ansiktet, skriver Agamben, skapar ett samhälle med isolerade människor som innebär en förlust av gemenskap. Utan ansikte, ingen död och utan den förlorar vi kontakten med historien. Pandemin sammanföll ju även med en intensifiering av en ny typ av rörelse i städerna, styrd av gigjobb och matleveranser, av elsparkcyklar istället för kollektivtrafik. Tekniker som isolerar människan och skapar ett samhälle där man inte ser den Andra, för komfortens skull, för att spara på den tid som hälsostaten plitar ner i sina diagram. Samtidigt har sådant som Bryan Johnsons leva-för-alltid-kult etablerats, där målet är just liv utan död. Om det går vägen kommer gissningsvis Agambens utsaga om att de döda bara blir en siffra gå i uppfyllelse. Richard Klein summerar sin bok med att ”smoking cigarettes is not only a physical act but a discursive one – a wordless but eloquent form of expression”, vilket nästan exakt motsvarar Agambens tes om ansiktet. I samma tradition menar Klein vidare att motstånd mot cigarettrökningen hänger ihop med auktoritära samhällen. När ett samhälle börjar förbjuda det ”onödiga” är det läge att se upp, och vad det leder till har vi redan samtida besked på. Rökningen är min ingång till denna diskurs, men nu, flera år efter pandemin, hoppas jag att också de som ondgjorde sig över Agamben kan lyfta blicken och se att hans filosofiska stringens har faktisk bäring idag. Jag är inte nödvändigtvis ute efter att omvända läsaren till rökningen (även om det vore en trevlig bieffekt!), utan jag menar främst att motståndet mot den är ett led i en utveckling som inte längre lägger någon vikt vid det mänskliga. Även om samhället öppnades upp efter pandemin, och blev ungefär som vanligt, vi kan fortfarande röra oss fritt i staden (åtminstone som medborgare), så lever Agambens utsagor kvar i den fortsatta användningen av gigtjänster, och särskilt i interaktionen med AI. Numera samtalar vi dagligen med det mest ansiktslösa som går att föreställa sig.

Att röka är ingen stor revolutionär gest, men det är kanske den sista kvarlevan från Upplysningens dagar. Då föddes individen som en ö i världen, som genast ville närma sig de andra strandsatta. Individen är en samhällsvarelse som går tillbaka till grekernas dagar, som återkristalliserades under denna tid, och i den ökande läskunnighet och tidningarnas utbredning. Vi kommunicerar med varandra för att bli människor, och cigaretten gör oss myndiga. För några decennier sedan var curlingförälder ett vanligt uttryck. Det uppstod ungefär när Foucault höll föreläsningarna som ligger grund till boken Biopolitikens födelse, och är en inte helt oväntad följd av de samhälleliga tendenser han där beskriver. Detta slags curlande var då redan en del av staten, vars syfte förvisso alltid varit en kontroll över människorna som rör sig inom dess gränser, men som fick en annan kvantitativ form i detta skede. Statlig översyn visavi medborgarnas ovanor blandades med tidningarnas framväxt, där skräck säljer lösnummer. Låt inte dina barn bo i stan, låt dem inte åka tunnelbana. Beställ hem mat istället för att riskera råka på en människa på vägen till restaurangen. Men se till att det är en hälsosam måltid du köper. Konsekvensen av detta synsätt är att varje möte, istället för att vara grunden till vår mänsklighet, är en fara som måste undvikas. Jag känner inte människan på gatan, och därför måste hen hållas på avstånd. En grundläggande tanke i den kognitiva beteendevetenskapen är att det som inger en ångest måste mötas. Om du inte vågar åka buss för att du är rädd att den ska krocka, ska du föreställa dig att den gör det medan du färdas med den. Endast så kan du överkomma en rädsla som inte har med verkligheten att göra. På så vis är varje cigarett som röks en terapeutisk session. Framför allt är ett barn som går hem ensamt från skolan och kommer hem oskatt, ett bevis på att den framtid som kanaliseras genom dessa instanser är falskt.