Cigaretten, del 3

”Smoking is a love that has never gone wrong, never seen sense. I trust cigarettes” skriver Jenny Diski, ”Never alone with a cigarette in my hand”. För en person som dras till ensamheten är cigaretten ett sällskap som är tryggt och alltid ger mig det jag förväntar mig av den.

I vidare bemärkelse är den en symbol för modernitetens självförbrännande kraft, och de enorma mängder energi som skapades under denna period, som Barnabas Calder menar möjliggjorde en helt ny typ av arkitektur och byggande. Särskilt den brutalistiska arkitekturen kan förknippas med cigarettrökningen. Den slog igenom på bred front på sextiotalet och användes främst i utformandet av publika byggnader som bibliotek och universitet. Vanligtvis i betong, även om det första brutalistiska huset är i tegel, refererar materialet till det sublimas berglandskap, medan interiören syftar till att skapa en miljö för ett jämlikt utbyte av idéer, där lärare och elever ska lära av varandra. Cigaretten är det mest jämlika verktyg vi har idag. Nikotinet sätter igång tanken och rökaren befinner sig ständigt invid ett kittlande stup. Knausgård skriver att “samtidigt var det något i den känsla av ödeläggelse och sönderfall röken i lungorna gav som jag behövde, eller ville ha“. Det negativa är en del av rökupplevelsen, och den befinner sig på samma mark som den gotiska litteraturen, eller brutalismen. Den renodlade positivitet som präglar samtiden alstrar tomma människor; vi är utdrivna ur Edens lustgård, att försöka återskapa den med släta, motståndslösa ytor är ett förlorat spel i en värld där vi måste leva med synden. Vi är halva människor som genom strävandet mot en helhet, närmar oss andra, det är ett kittlande fantasi som driver oss framåt för att den ständigt tycks finnas inom räckhåll. Man kan tycka att Arkitekturhögskolan enbart är en byggnad som solkar ner omgivningen, som exempelvis Engelbrektskyrkan på höjden mitt emot. Man kan också försöka förstå den, och upptäcka att ritsalarna i huset är placerade högst upp med en vy ut mot kyrkan, för att studenterna skulle låta sig inspireras den. Liksom i ett möte med en annan människa, sammansmälter dessa två byggnader till följd av kommunikationen som uppstår ur deras placering i stadsrummet. ”To be beautiful categorically means to be veiled” skriver Byung-Chul Han. Men som Feuerbach skrev på 1800-talet, föredrar vi mer än någonsin “the image to the thing, the copy to the original, the representation to the reality, appearance to being.”. Det verkligt vackra är dolt, det är något man måste vilja och söka efter.

Ett forskningsrön publicerades nyligen som sade att ensamhet är en större riskfaktor än stillasittande och fetma, likvärdigt med att röka femton cigaretter om dagen. Om man dessutom lägger till avgaserna i en stad når man upp till en nivå av konstant kedjerökning. Man måste då fråga sig om inte Jenny Diskis utsaga kanske är ett botemedel för samtiden? I grund och botten har forskningen kring hälsa inte kommit fram till mer än att vi alla en dag ska dö. Att varje liv är fyllt av val som antingen potentiellt förlänger eller förkortar livet, där summan av dem, och den enskildas genetiska betingelser, är okänd. När jag ger en hemlös en cigarett, skänker jag hen liv. Om jag röker ett paket på krogen varje helg och genom det träffar en människa som genom det blir en livslång vän, förlänger jag bådas liv. Det är kanske omöjligt att vetenskapligt avgöra huruvida cigaretten är ett sällskap i samma mening som forskningsrönet åsyftar. Men jag känner det när jag röker den, oavsett om jag är ensam i rummet eller inte. Det är just dessa icke-kvantifierbara effekter rökningen har, som förbises av en forskning inriktad på den fysiska hälsan. Den tragiska följden av statens min-maxing av hälsan, och Feuerbachs ”appearance to being”, är en individ som på fullt allvar tror att auktoriteter vill hens bästa. Hälsovetenskapen har på nytt kommit att ses som något som står utanför samhället i stort, som har internaliserat förra seklets felslut (massterilisering, eugenik och så vidare), och nu enbart vill väl. Det är en så kallad ”hard science”, som påstås inte vara under påverkan av det samtida läget, där europeiska gränser skärps och nationalgarden skickas ut i amerikanska städer för att återställa en förment brist på ordning. Jag vill påminna om att forskningsparadigm, särskilt när det gäller hard science, är fullkomligt underordnade statliga och korporativa paradigm. Att en påstått allmän önskan om att återvända till den klassicistiska arkitekturen, när den föregående periodens förfall har förpassats till lärdomens minne, att ”this time is different”, bara är ett bevis på att historiens cykler fortfarande har sin gång. Hälsodirektiven åtföljs av plastikkirurgi och genetisk forskning i släktträden. Det är vanligt att se kommentarer på nätet, hos grupper som i många fall ligger i framkant när det gäller jämställdhet, som ”wow his bone structure is amazing”.

Man hamnar oundvikligen i försvarsställning när diskussionen förs utifrån dessa direktiv. Den stora frågan och målet för ett fritt samhälle måste vara hur tillåtande det är, dess känslighet inför olika kulturella uttryck; från halalmat via olika tiders arkitektoniska uttryck till, ja, rökning. I ett land som USA är rökningen generellt betydligt mer sällsynt än på den europeiska kontinenten. Fördelen med landets federala struktur är emellertid att den är relativt tillåtande för enklaver, delstater eller städer i delstaterna får stifta egna lagar så länge de inte bryter mot konstitutionen. På så vis finns exempelvis hela städer där alkohol är förbjuden, och områden där inomhusrökning teoretiskt sett fortfarande är tillåten. Vissa städer tillåter rökningen på lokaler som valde att behålla den vid förbudet. Philadelphia är en sådan stad. Men i slutet av augusti stängde en nittio år gammal bar i igen och numera återstår endast en dryg handfull sådana barer i staden. Förra våren revs en bar i West Virginia, där Patsy Cline en gång spelade live, för att motorvägen skulle utvidgas. Detta är två platser som knappast skadar någon idag (annat än de som bara vill leva sina liv, så som de varit), och som måste bevaras så som de varit, på samma sätt som man inte bör riva Hötorgsskraporna för att vissa anser de vara fula. Vi befinner oss i ett samhälle som inte tar hänsyn till vissa kulturella arv och uttryck. Rökningen har gått från att vara en individbetonad syssla, till massans nöje genom 1900-talet, för att återigen bli en vana ur vilken individen framträder ur röken och möter andra enskilda människor. Fotot och kopian har samtiden i ett strypgrepp, om något inte passar in där, är det en avvikelse som måste retuscheras. Om en kändis syns med en cigarett följer hundratals kommentarer om hur vidrigt det är. Kära nån, man kan knappt röka någonstans. Låt dem.

Det glädjer mig att musiker som Charli XCX och Addison Rae publicerar bilder där de röker. Jag samtalade också med en fyrtio plus arkitekt i Washington DC, som sade att rökningen är på väg tillbaka bland ungdomarna. Instagramkontot jacobfuckingjones, som recenserar olika cigaretter, har det senaste året gått från ett tiotal tusen följare till över fyrahundra tusen. Jag måste medge att just detta är en stor sorg för mig, eftersom det borde varit jag.

Cigaretten slog på allvar igenom med massproduktionen och blev allmän i samband med att första världskriget demokratiserade den. Rökningen hjälpte soldaterna i skyttegravarna att stålsätta sig i nuet och inför framtiden. Den är en av 1900-talets främsta symboler och när den faller är det för att resten av allt det tidigare århundradet bar på lämnar oss. Mycket av detta förflutna håller också på att suddas ut, på nätet är det knappt möjligt att hitta någon information om cigaretter som inte är behäftad med en uppfordran om att sluta. Cigarettutbudet i ett land kan bara utrönas genom andrahandskällor, om ens det. I tv-serier som Palm Royale på Netflix, som utspelar sig 1969, är det ingen som röker. Hänger man med i svängarna vet man att Netflix undviker att visa rökning i media som utspelar sig i samtiden, men kan tillåta det i historiska serier. I Dark Winds, en noir thriller som utspelar sig på 1970-talet och kretsar kring ursprungsbefolkningens polisväsende, röks knappt en enda cigarett. Trots att rökningen var ännu mer utbredd bland dem än hos den bredare populationen. Ett tydligt bevis på citatet från Feuerbach.

I boken Smoking in British popular culture 1800-2000, som nämnts ovan, diskuteras Mass-Observations dokumentation kring rökningen i Storbritannien under första halvan av 1900-talet. I stort framträder en bild av rökningen som en handling som sammanför människor och skapar nya sociala band. I Dorothy Richardsons romansamling Pilgrimage, som utspelar sig i början av 1900-talet, omnämns rökarna som ‘special people, emancipated people’, och en särskilt kraftfull figur deklarerar ‘Tonight I must smoke or die’. Det är enkelt att förstå varför det röktes i skyttegravarna. Huvudfiguren i romanen, som just börjat röka i detta skeende, säger att ’To take out a cigarette and light it here, at home amongst her own people. These were her people.’. Just detta berör den kvinnan i ett historiskt läge då det inte var socialt accepterat för henne att röka. Det är emellertid inte helt olikt den situation ur vilken i stort sett alla samtida rökare har rest sig ur. Rökningens sociala acceptans har varit på glid under hela andra halvan av 1900-talet, och alla som tänt sin första cigarett under denna period har gjort det mot sina föräldrar och mot samhället. Därur uppstår en gemenskap, som visserligen både liknar den som tar vid när någon börjar dricka eller ta droger, som är en del av vuxenblivandet. Alla dessa laster är ett sätt att utforska världen och tänja på dess gränser. Det jag frågar mig idag, i hälsans tid, är vad som sker med en människa som istället för att göra uppror, vänder sig till ett slags utveckling som ska vara ett förfinande av den egna personen för att snarare passa in världen. Looksmaxxing, plastikoperationer, träning, och dieter... Istället för att hindra föräldragenerationens sociala flöde, löper man rätt in i samtidens och låter sig formas av det, så långt att man omformar sitt fysiska utseende. 1900-talets kultur, särskilt sedan 50-talets rock’n’roll, präglades av ett utanförskap som ungdomen tog på sig och sedan antingen omvandlade till något som slog igenom i breda lager, eller som levde vidare bredvid majoritetskulturen som subkultur. Subkulturen är död, som en kultur där utanförskapet är hela poängen. Man vill inte att den ska vara för alla, dess mening är en social gemenskap som de andra inte kan förstå sig på. Subkulturen skapar en isolerad värld där deltagarna som tillåter en utveckling på egna villkor. Slår ens favoritband igenom, tappar man bort dem. I dagens ungdomskultur är själva syftet att skapa en rörelse som slår igenom, som blir den dominerande kulturen. Och den kan knappt kallas för det. Den har ingenting med varken utanförskap eller motstånd att göra. Det är en kultur som helt saknar band till mode, musik eller konst. Den handlar enbart om individuell bekräftelse, den rör sig nästan enbart kring en vilja till acceptans och ett omformande av individen till en varelse som ska vara som alla andra, en stjärna på himlen.

Rökningens död, men också Gen Z’s motvilja mot alkoholen, är ett en följd av 1900-talet som politikens död, där 1700-talets ideologier slutligen slog ihjäl varandra. Men kanske är det så att ödeläggelsen Knausgård nämner, som fanns som ett hot fram tills murens och Sovjets fall, idag är för påtaglig, så pass att dagens unga inte ens förmår föreställa sig den utan istället vill glömma bort framtiden. Detta åsyftar jordens uppvärmning, som numera, så vitt jag vet, befinner sig i ett stadium som är närmast omöjlig att hindra med befintliga medel. Därför vänder man sig bort från tidigare generationers lustfyllda upptäckande av livsförkortande substanser, och tyr sig istället till olika metoder för att förlänga sina egna liv som ett led i ett slags magiskt tänkande. Deras uppror är att inte hemfalla åt föräldrarnas domedagsprofetior, medan föräldrarna skriker för högan sky att det är just detta som påskyndar domedagen. Personligen är jag av åsikten att morgondagen kommer oavsett, och vad jag gör idag har mycket litet inflytande på den. På sätt och vis tror jag att deras syn är riktig i många avseenden. Den teknologi vi har idag räcker inte till för att rädda majoriteten av jordens befolkningen och det slags samhälle vi har idag. I nuläget sväljer de emellertid ett gift som är så starkt att det redan förändrar varje nation i världen, som förvanskar samhället just nu. Det som skett är att, till skillnad från tidigare generationsuppror, som sökt utvidga sociala fri- och rättigheter, syftar dagens unga till att sluta samhället mot utomstående för att bevara det som finns kvar. I deras ögon är det återstående inte idéer, utan rent fysiska ting, exempelvis hur byggnader eller människor i ett land ser ut. Denna syn präglas av en nostalgi som bygger på hur ting, städer och människor ser ut, som i dessa sinnen är frånkopplad de sociala förhållanden som skapade dem. Det som måste bevaras är bilden av det. Ett foto. Vi hamnar idag i en situation som påminner om den som uppstod i mellankrigstiden. Den samhällsutveckling, eller brist på, som vi har framför oss idag är en där allting som är onödigt, som inte förlänger liv, måste raderas. Säkerhet är ledordet. Liberalismen vann inte 1900-talets ideologiska strid. Det var Kina och de gamla brittiska territorierna som Hongkong och Singapore. 1900-talets arv är en fascism, ett auktoritärt samhälle, som än så länge är relativt rentvådd från rasbiologi i regeringsimperativ. På det individuella planet har det dock redan uppstått ett fundament för en framtida svängning åt det hållet. I Östasien, särskilt Sydkorea, har plastikkirurgin länge varit utbredd och snart sagt varje Hollywood-skådespelare använder sig av den. Det finns mängder av konton på sociala medier som betygsätter och ger kritik på fysiska så kallade defekter, som ska gå att förändra med operationer. Det ger upphov till en djup likriktning som i många fall blir nästan oåterkallelig. Kläder, smink och musiksmak kan alltid bytas ut när en trend har passerat, de kan säljas vidare, medan en kroppslig förändringar är en närmast permanent investering.

”One of these was a celebrated Hindu Brahmin. His response to witnessing the Mysteries was self-immolation. In Kerényi’s words, “This was his beatific act, which he wished people to compare with the epopteia.” skriver Randy P. Conner i Come, Hekate, I Call You to My Sacred Chants.

Rökarens medvetande är annorlunda, cigaretten försätter hen i ett tillstånd som går bortom vardagen, oavsett hur ofta hen tänder den. Varje tillfälle är ett möte med evigheten, naturkrafterna och människans möjligheter. Den är historiskt förankrad på ett sätt som är närmast omöjligt att komma åt idag. Även om cigaretten är ett förhållandevis nytt fenomen, knappt två hundra år gammal, är dess funktion som eld en fackla som bärs vidare från människans gryning. Den är myndighet eftersom den är en tämjd eld och bevis på civilisation. Man vill kanske drista sig att säga att det var där det började gå utför, att allting plötsligt skulle kunna underordnas oss och bli behagligt, men det hör till cigaretten att den inte är helt igenom något underbart, utan att den sublima skräcken uppenbarar sig i den. Det är därför den inte riktigt passar in i den välordnade samtiden, trots att dess långsamt förgörande kraft borde tilltala den. För mycket av det förflutna och framtiden återfinns i cigaretten, möts i den, i en rök som stiger upp mot himlen och bort från oss. “All the great smokers of cigarettes are among the resigned [les résignés] and the mystics, never among the ambitious or the talkers” skriver Banville. Den historiska tiden har alltid präglats av en oerhörd gemensam framåtrörelse, men idag handlar den mer om individens utveckling bortom naturkrafterna. Det obekväma tillstånd vi befinner oss i har framtvingat en reaktion där man inte längre är placerad bland andra människor, i en kollektiv helhet, där varje del av självutvecklingen istället är ett steg på en trappa som rycks undan för den bakom. The beatific act, det lyckliga, är inte sammanbundet med epopteia, tänkandet. Det lyckliga befinner sig på ett behörigt avstånd, aldrig i nuet.

När jag läser en bok använder jag min överstrykningspenna till att markera meningar som nämner cigaretter. Det är ett kravlöst sätt för mig att vara närvarande i texten, ungefär som att röka en cigarett. Mycket av det jag upptäcker i detta markerande är sådant som framkommer ovan och i Smoking in British popular culture 1800-2000. Främst handlar det om cigaretten som ett socialt verktyg. För tillfället läser jag Lydia Sandgrens senaste bok, Artens överlevnad, där rökningen gärna sker under tillfällen då omständigheterna hotar överväldiga individen. Personen är ofta ställd inför en situation som hen vill bort från. I Smoking in British popular culture 1800-2000, via tidigare nämnda Mass-Observations undersökningar, framkommer det att rökningen ”seems to help when I have something on my mind, either emotional or intellectual – it seems to help me work out a problem” och att ”[o]ther articulate smokers wrote of how smoking helped when tired, how it alleviated boredom and how it reduced nervousness when waiting for something to happen.”. Rökningen är magisk på så vis att den förmår förminska de negativa känslor som nuet ibland ger upphov till. Den bär på en kraft som bara kan frammanas genom cigarettens glöd, ”I trust cigarettes”, oavsett sammanhang kan man hålla den i sin hand, som någonting annat och större. De meningar i Sandgrens roman som innehåller rökning berättar om just detta. När den ena huvudfiguren, Alice, känner sig avvisad ”[fortsätter hon att] gå utan att ha någon aning om vart hon skulle ta vägen, köpte ett paket cigaretter i första bästa kiosk och rökte två på raken”. När hon känner sig blyg röker hon flera cigaretter på raken. Ensam på en fest i USA, ”hade hon rökt nästan alla sina cigaretter bara för att ha något att göra”, och när hon under en resa till Rom fattade pennan igen hade hon ett askfat på bekvämt avstånd. Moderniteten och dess ism letar sig in långt på 1900-talet, och tar slut någonstans på 70-talet, med oljekrisen och den nyliberalism vars stjärna lyser klarast på himlen idag, som tillsammans kullkastar efterkrigstidens stabila ekonomi och sätter världen på den auktoritära bana vi nu befinner oss i. Samhällskroppen blev en maskin flera årtionden tidigare, liberalismen skalade av sig de sociala friheterna efter att krigets seger visade sig vara kollektivets sociala imperativ och statens styrning, och behöll endast den ekonomiska blindtarmen. I begynnelsen förvisso en integrerad del av kroppen, som skulle ge upphov till människans sociala frihet, men som nu är något förkastligt som måste opereras bort. Till följd av denna utveckling är alla cigarettens sociala fördelar ovidkommande, den är en svulst på en kropp som enbart ska formas som utefter en ekonomisk liberalism, där själva den mänskliga kroppen blott är en kugge i ett hjul. Varje cigarett som röks är ett gnissel. Varje uppehåll är förlorad tid i statistiken.